Hej!
I oktober fick vi tillökning i vår familj, en tjej som heter Minna. Hon föddes den 6 oktober 02.00, vägde 4000 gram och var 53 cm lång. Denna "lilla" tjej bestämde sig för att titta ut i vecka 37+0. Tack och lov säger jag! Jag ska berätta mer om varför.
Många trodde nog att vi aldrig skulle våga skaffa ett syskon till Melvin, eftersom att han föddes i vecka 23+6. I och med att de fanns en ökad risk för mig att föda för tidigt även denna gången. Första gången det sker är det 1 på 10 000 kvinnor dom drabbas, andra gången är det 6 på 10 000, så visst var risken väldigt liten. När vi lämnade sjukhuset i Linköping under febrauari 2009 pratade vi med en läkare som sa att hon tyckte inte man skulle undvika att skaffa barn bara för att de var en ökad risk.
Jag blev gravid i början av 2011, det började med att jag började må fruktansvärt illa, så illa att jag var tvungen att informera mina kollgor redan i vecka 7, utan att jag ens själv visste att jag var gravid. Jag behövde bli avlöst i kassan, och de var snabbt. Jag behövde spy! Den första tjejen jag sa de till var rädd att jag hade maginfluensa, men hon tittade på mig och jag svarade att jag inte visste om jag var gravid eller inte.
Några dagar senare bestämde jag mig för att göra ett test. Och mycket riktigt, Melvin skulle bli storebror.
Något vi började prata om rätt tidigt med honom för att han skulle förstå. Vi pratade mycket om bebis och han klappade magen å så. Sen gäller det att begränsa sig och inte prata om det jämt så han känner att någon annan tar hans plats. Det kändes som han fick förståelse om vad som skulle ske, de var många runtomkring oss som också fick barn under denna tiden, så de var lätt att dra paraleller, med att snart kommer vår bebis.
Som jag längtat, längtat och hoppats på att få vara gravid lite längre denna gången. Längtat efter att få en stor mage. Skulle de bli så denna gång?
Som sagt så började jag må illa redan i vecka 7, med Melvin mådde jag också illa, men det var inte så farligt. Jag överlevde och hade en fullt fungerande vardag.
Men med Minna var det något helt annat, det var de värsta jag varit med om. Jag lyckades att arbeta någon vecka eller 2 efter jag fått veta att jag var gravid, sen gick det inte längre. Jag orkade inte stå på benen, min kropp orkade inte bära mig. Jag ringde möravården och dom rekomenderade mig att vara hemma i 2 veckor, 2 veckor??!! Herregud, jag kan inte vara hemma i 2 veckor, jag har ett jobb att sköta. Jag ringde min chef och berättade vad dom sagt, men sa även att så länge kan jag inte vara hemma. Jag är hemma ett par dagar, men tror att jag kan börja jobba om 2-3 dagar igen. BULL SHIT! 2-3 dagar blev till 10-11 veckor. Jag trodde hela tiden att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet, men det gick inte.
Jag fick varken i mig mat eller dryck, jag bytte medicin efter medicin, efter medicin, det var svårt att hitta något som hjälpte. Jag lärde mig så mycket om vilken mat som var bäst att spy upp, jag lärde mig att tugga maten ordentligt för de var så jobbigt när de kom upp igen. Jag kunde has nogranna utvärderingar om nästan vilken maträtt som helst. Och 1 maträtt kan jag fortfarande knappt höra ordet av, Pasta Carbonnara, det var vidrigt.
Jag var sängliggandes mest hela tiden, fick ta hjälp av släkt och grannar. Jag orkade inte ta hand om Melvin, jag orkade ingenting. Jag orkade inte sitta en hel måltid vid bordet, jag var tvungen att lägga mig. Henrik fick bre, mina mackor, lägga upp min mat och serva mig som jag vore 2 år. Tack vare Henrik slapp dom lägga in mig, han såg till att fylla mig med vatten hela tiden. Jag höll på att bli uttorkad.
I maj 2011 hade vi en semesterresa inplanerad, hur skulle detta gå?
Men på något sätt tror jag att de blev räddningen, det var där de vände.
Under vår vecka på Cypern spydde jag endast 1 gång, vilken känsla!
Under de första 18 graviditetveckorna hade jag tappat 5-6 kilon, de var väl de ända positiva i hela den här karusellen. Man måste alltid se de postivia i alla tunga saker som sker.
Efter vår resa till Cypern började jag arbeta igen. Vecka 22-23 började närma sig, och det började krypa en oros känsla i mig. Den största känslan som infann sig var om den lille krabaten i magen skulle få för sig att titta ut innan vecka 23? Hur skulle detta då gå? Det var den största oron, när jag sedan kom in i vecka 23, kom alla känslor kring Melvin tillbaka, det var en period där man ännu en gång bearbetade allt som hände med honom. Ju mer veckorna gick desto tryggare blev man. När vi passerade vecka 30, kändes det som en vinst, nu skulle vi "bara" hamna på Kalmar sjukhus om bebisen bestämde sig för att titta ut!
När jag började jobba igen insåg jag att jag skulle inte orka jobba till vecka 40 som jag först hade planerat, arbetet var för tungt och jag sökte havandeskapspenning. Lagom tills jag gått på havandeskapspenning början nästa gravidbekymmer, graviditetsklåda?!
Ja, har ni hört det för? De hade inte jag i allafall.
Ni vet när man har ett myggbett eller två? Man blir tokig!
Så hade jag de över hela kroppen från vecka 32-37. Det kliar konstant över hela kroppen hela tiden.
Jag tillbringade flera timmar i duschen under dessa veckor! Ibland kunde det vara flera timmar om dagen, 2-3 gånger per dag där jag bara satt och spolade med jättevarmt vatten. Även nätterna, jag hade svårt att somna pga klådan så ibland var det bara att traska upp och duscha, vilket hjälpte för stunden. Tyvärr kunde jag inte sitta 24 timmar om dygnet i duschen. Jag kliade så mycket att jag hade flera ärr på min kropp, som nu försvunnit. Jag fick även denna gång flera olika sorters mediciner, men inget ville hjälpa. i veckan 36+5, hämtade jag ut något som geter Urosofalk, vilket i mina ögon var en ganska dyr medicin, men skulle den hjälpa mig de sista veckorna så skulle de vara värt det. Lagom tills medicinen började hjälpa så bestämde sig Minna för att titta ut, tack och lov :) Efter den klådan så var hon mer än välkommen!
För oss var det en otrolig vinst att få bära henne till vecka 37, trots alla graviditetsbekymmer!
Det här är vå nya blogg om våra 2 trollungar och vårt liv som familjen Svensson Bergström, Engdahl.
- tror ni jag längtar efter att gifta mig ;)?!
K.
