25 års firande :)

Gjort egen buffé, kanon gott :)

Tack till alla som var med och firade mig :)

Syskonkärlek!

Minna föddes natten mellan onsdagen och torsdagen (5-6/10), de 2 första dagarna tog Henrik pappaledigt på Melvin. Innan ytterligare 10 pappa dagar väntade. Redan den 7 oktober var vi på Algutsrums markand, en stor tradition för mig som är uppvuxen där :). Vi hade så mysigt i nästan 3 veckor. Melvin fick vara sina 15 timmar per vecka på dagis. Vi tyckte de var nyttigt för honom att få träffa sina vänner och leka av sig.
Veckorna var ganska fyllda med besök från nära och kära som ville komma och gratulera oss :)
Vi hann även med att åka till Gammelfarmor och gammelfarfar i Landskrona under de första 2 veckorna, vi passade även på att byta bil i Lund. :)

Minna vägde som ni vet 4 kg när hon kom, men tyvärr tappade hon ganska fort i vikt. Vilket innebar att redan efter 2 levnadsdagar fick vi ge henne tillägg. I och med att vi med Melvin tillbringade så oerhört lång tid på sjukhuset kändes det viktigt för mig att komma hem fort, och de gjorde vi. Den 6 oktober klockan 15.30 åkte vi hem med vår nya familjemedlem. Vilket gjorde att vi fick åka in redan den 8 oktober och väga Minna på sjukhuset. Hon hade då redan tappat 10% av sin födelsevikt, vilket gjorde personalen oroliga, vi fick då höra; - Att hon får absolut inte gå ner mer...
Nehe, tänkte jag då, går jorden under då? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kände mig ganska hjälplös. Så de var bara hem och  fortsätta med amning och ersättning. Vi fick gå på några extra kontroller på BVC för att hålla koll på hennes vikt.

Innan Minna kom hade jag svårt att bestämma om jag tyckte amningen var viktigt, med Melvin kändes de oerhört viktigt och var en stor sorg att jag aldrig lyckades. Men denna gången kände jag inte så, trodde jag....När jag började förstå att de inte skulle gå denna gången heller blev jag knäckt, för jag ville. Det kändes som en större förlust än jag anande. Samtidigt kände jag att jag inte orkade vända mig själv ut och in för att få det att funka. Jag fick även denna gången se fördelen med att andra, främst Henrik kunde hjälpa till att mata osv. Jag bestämde mig för att kämpa i alla fall i 2 månader, för att hon skulle få i sig den viktigaste mjölken, jag klarade det! Vid 8-9 veckors ålder gav jag upp, jag tyckte de var jobbigt att amma och efter 5 minuter behövde man ändå värma en flaska. Melvin är uppvuxen på flaska å mår som en prins, så de är jag inte orolig för.

När Henke skulle började jobba igen, hann han knappt hemifrån förens de körde ihop sig. Minna blev hungrig samtidigt som jag skulle hämta Melvin på dagis, så jag ringde Henke å sa att han fick komma hem för jag inte klarade av de här ;) Han bara skrattade :)

När Melvin och jag sedan skulle äta våra första måltider slog de aldrig fel att Minna skulle äta samtidigt, så Melvin och Minna åt, sen fick jag sitta ensam och äta :) Men de är väl så de ska vara när man är 2 barns mamma.

Melvin har varit så otroligt duktigt med Minna redan från första dagen, jag har aldrig behövt vara orolig för att han bara ska lyfta upp henne eller något. Han har låtit henne sitta i fred om hon sovit osv. Svartsjuka har vi knappt märkt av någon. De har varit någon enstaka gång om man haft Minna i famnen att han vill sitta i ens knä och då har vi låtit honom bestämma, om hon inte ätit eller så.

Syskon mys i sängen en kväll i November

Prinsessan sover i soffan

Ska på fotografering hos Jimmy Stjärnborg. Liten linslus här hemma, men vi hade det inte lätt hos fotografen.

Denna "pose" intog Melvin helt själv :)

Syskonkärlek!

Minna bestämde sig för att komma ut...

De sista veckorna av graviditeten var fruktansvärda, den klåda som jag hade. Jag mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt tillslut att jag bara grät, jag tänkte ofta; tänk om ngn hade sagt till mig att jag skulle leva resten av livet med den här klådan, jag hade inte överlevt. Därför blev längtan efter att "liten" skulle komma ut, ja de var så vi kallade henne. Jag som hade längtat så efter att få gå en full graviditet, fick äta upp de med råge, jag ville inget hellre än att hon skulle komma ut, och det var NU. Så kände jag i flera, flera veckor då inga mediciner mot klådan ville hjälpa.

I och med att Melvin föddes i vecka 23 sa jag alltid att jag skulle ha resväskan+bb väskan packa från vecka 22, så blev det aldrig. Men när vi började närma oss vecka 35-36 började jag packa den lite lätt. Kvällen den 5 oktober packade vi om väskan och la ner de vi verkligen behövde, och tur var väl det, några timmar senare satte det igång.

Jag trodde att jag skulle känna igen när allt startade, att jag skulle förstå. Men det gjorde jag inte.
Henrik jobbade morgon denna veckan, vilket gjorde att han var jättetrött, han hade varit uppe sen 04.40. Han somnade som en stock på kvällen, men jag kunde inte somna, jag hade så ont. Jag var helt övertygad om att det var förvärkar. Jag kunde varken sitta, stå eller ligga, fick stötta mig mot väggen och garderoberna i sovrummet. Jag hade haft de nästan likadant kvällen innan, kanske inte fullt så mycket. Jag kommer ihåg känslan jag hade inom mig att jag kände att om Henrik inte ser att jag behöver honom nu, hu
r ska han då kunna stötta mig när de är dags att föda. Jag berättade de för Henrik som då var väldigt inställd på att åka å jobba näst kommande dag å behövde sina timmars sömn, men när han förstod hur ont jag hade var han där vid min sida, precis som jag önskade. Jag kunde verkligen inte avgöra om de hade satt igång eller inte, så jag bad Henrik lite fint googla på förvärkar, efter en stund kom vi fram till att de borde vara mer än förvärkar.

Så jag ringer in till förlossningen och berättar att jag inte vet om de satt i gång eller ej, vi klockade värkarna här hemma och det var 4-5 minuter emellan dom. Barnmorskan säger att vi är välkomna in när vi känner oss redo, vill vi vänta ett par timmar så är det helt okej.
Vi bestämmer oss för att avvakta lite, men vi ringer ner Bosse och Lisbeth som då ska få ta hand om Melvin. Så klockan 23.30 ringer Henrik dom och säger att vi ska åka in en sväng till förlossningen, vi båda trodde då att vi skulle åka hem igen.  Vi säger att dom kan ta det lugnt och göra sig klara och komma ner lite sakta.
När vi tidigare under graviditeten pratat om hur jag vill ha förlossningen, hade jag nämnt att jag gärna badade hemma, för att dra ner på timmarna på sjukhuset. Så Henrik frågade mig så fint om jag ville göra det? Men jag hade så ont, så de var inte möjligt.
Vi åkte in till sjukhuset och blir inskrivna 01.20, 02.00 är hon född.

Vi var båda så inställda på att de skulle säga att vi fick åka hem och komma tillbaka om ett par dagar, vilket jag absolut inte ville. Men när dom kollar så är jag 8 cm öppen, så de var bara att tuta å köra!
Barnmorskan han inte skriva i någon journal.
Det som jag hade till min hjälp var Henriks stöttning och lustgasen. Jag klarade inte att ha någon mask, så fick istället ett munstycke.

Jag minns hur jag med Melvin endast behövde krysta ett par gånger så var han ute, å på något sätt trodde jag att de skulle bli likadant denna gången. Så efter att jag krystat ett par gånger säger jag till sköterskorna, ska den inte komma ut snart, och dom berättar för mig att jag bara börjat.

När hon kom ut var navelsträngen så kort så dom fick lägga henne ner på nedre delen av min mage.
Henrik fick denna gången klippa navelsträngen.

Minna vägde 4000 gram, var 53 cm lång.

Det var sån lycka att få hålla sitt barn i samma stund som det fötts.

Jag vill tacka Henrik som var ett sånt otroligt stöd för mig, han stöttade och peppade mig så bra! Utan dig hade de inte gått, hela graviditeten igenom, du har varit ett stort stöd i illamåendet, i kliandet och framför allt under förlossningen!

2011-10-06

Minuter gammal

Stolt pappa!

4000 gram

Mormor hälsar på.

Världens bästa, stoltaste storebror!

Familjen Svensson Bergström, Engdahls nya blogg!

Hej!
I oktober fick vi tillökning i vår familj, en tjej som heter Minna. Hon föddes den 6 oktober 02.00, vägde 4000 gram och var 53 cm lång. Denna "lilla" tjej bestämde sig för att titta ut i vecka 37+0. Tack och lov säger jag! Jag ska berätta mer om varför.

Många trodde nog att vi aldrig skulle våga skaffa ett syskon till Melvin, eftersom att han föddes i vecka 23+6. I och med att de fanns en ökad risk för mig att föda för tidigt även denna gången. Första gången det sker är det 1 på 10 000 kvinnor dom drabbas, andra gången är det 6 på 10 000, så visst var risken väldigt liten. När vi lämnade sjukhuset i Linköping under febrauari 2009 pratade vi med en läkare som sa att hon tyckte inte man skulle undvika att skaffa barn bara för att de var en ökad risk.

Jag blev gravid i början av 2011, det började med att jag började må fruktansvärt illa, så illa att jag var tvungen att informera mina kollgor redan i vecka 7, utan att jag ens själv visste att jag var gravid. Jag behövde bli avlöst i kassan, och de var snabbt. Jag behövde spy! Den första tjejen jag sa de till var rädd att jag hade maginfluensa, men hon tittade på mig och jag svarade att jag inte visste om jag var gravid eller inte.
Några dagar senare bestämde jag mig för att göra ett test. Och mycket riktigt, Melvin skulle bli storebror.
Något vi började prata om rätt tidigt med honom för att han skulle förstå. Vi pratade mycket om bebis och han klappade magen å så. Sen gäller det att begränsa sig och inte prata om det jämt så han känner att någon annan tar hans plats. Det kändes som han fick förståelse om vad som skulle ske, de var många runtomkring oss som också fick barn under denna tiden, så de var lätt att dra paraleller, med att snart kommer vår bebis.

Som jag längtat, längtat och hoppats på att få vara gravid lite längre denna gången. Längtat efter att få en stor mage. Skulle de bli så denna gång?

Som sagt så började jag må illa redan i vecka 7, med Melvin mådde jag också illa, men det var inte så farligt. Jag överlevde och hade en fullt fungerande vardag.
Men med Minna var det något helt annat, det var de värsta jag varit med om. Jag lyckades att arbeta någon vecka eller 2 efter jag fått veta att jag var gravid, sen gick det inte längre. Jag orkade inte stå på benen, min kropp orkade inte bära mig. Jag ringde möravården och dom rekomenderade mig att vara hemma i 2 veckor, 2 veckor??!! Herregud, jag kan inte vara hemma i 2 veckor, jag har ett jobb att sköta. Jag ringde min chef och berättade vad dom sagt, men sa även att så länge kan jag inte vara hemma. Jag är hemma ett par dagar, men tror att jag kan börja jobba om 2-3 dagar igen. BULL SHIT! 2-3 dagar blev till 10-11 veckor. Jag trodde hela tiden att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet, men det gick inte.

Jag fick varken i mig mat eller dryck, jag bytte medicin efter medicin, efter medicin, det var svårt att hitta något som hjälpte. Jag lärde mig så mycket om vilken mat som var bäst att spy upp, jag lärde mig att tugga maten ordentligt för de var så jobbigt när de kom upp igen. Jag kunde has nogranna utvärderingar om nästan vilken maträtt som helst. Och 1 maträtt kan jag fortfarande knappt höra ordet av, Pasta Carbonnara, det var vidrigt.

Jag var sängliggandes mest hela tiden, fick ta hjälp av släkt och grannar. Jag orkade inte ta hand om Melvin, jag orkade ingenting. Jag orkade inte sitta en hel måltid vid bordet, jag var tvungen att lägga mig. Henrik fick bre, mina mackor, lägga upp min mat och serva mig som jag vore 2 år. Tack vare Henrik slapp dom lägga in mig, han såg till att fylla mig med vatten hela tiden. Jag höll på att bli uttorkad.

I maj 2011 hade vi en semesterresa inplanerad, hur skulle detta gå?
Men på något sätt tror jag att de blev räddningen, det var där de vände.
Under vår vecka på Cypern spydde jag endast 1 gång, vilken känsla!

Under de första 18 graviditetveckorna hade jag tappat 5-6 kilon, de var väl de ända positiva i hela den här karusellen. Man måste alltid se de postivia i alla tunga saker som sker.

Efter vår resa till Cypern började jag arbeta igen. Vecka 22-23 började närma sig, och det började krypa en oros känsla i mig. Den största känslan som infann sig var om den lille krabaten i magen skulle få för sig att titta ut innan vecka 23? Hur skulle detta då gå? Det var den största oron, när jag sedan kom in i vecka 23, kom alla känslor kring Melvin tillbaka, det var en period där man ännu en gång bearbetade allt som hände med honom. Ju mer veckorna gick desto tryggare blev man. När vi passerade vecka 30, kändes det som en vinst, nu skulle vi "bara" hamna på Kalmar sjukhus om bebisen bestämde sig för att titta ut!

 När jag började jobba igen insåg jag att jag skulle inte orka jobba till vecka 40 som jag först hade planerat, arbetet var för tungt och jag sökte havandeskapspenning. Lagom tills jag gått på havandeskapspenning början nästa gravidbekymmer, graviditetsklåda?!
Ja, har ni hört det för? De hade inte jag i allafall.
Ni vet när man har ett myggbett eller två? Man blir tokig!
Så hade jag de över hela kroppen från vecka 32-37. Det kliar konstant över hela kroppen hela tiden.
Jag tillbringade flera timmar i duschen under dessa veckor! Ibland kunde det vara flera timmar om dagen, 2-3 gånger per dag där jag bara satt och spolade med jättevarmt vatten. Även nätterna, jag hade svårt att somna pga klådan så ibland var det bara att traska upp och duscha, vilket hjälpte för stunden. Tyvärr kunde jag inte sitta 24 timmar om dygnet i duschen. Jag kliade så mycket att jag hade flera ärr på min kropp, som nu försvunnit. Jag fick även denna gång flera olika sorters mediciner, men inget ville hjälpa. i veckan 36+5, hämtade jag ut något som geter Urosofalk, vilket i mina ögon var en ganska dyr medicin, men skulle den hjälpa mig de sista veckorna så skulle de vara värt det. Lagom tills medicinen började hjälpa så bestämde sig Minna för att titta ut, tack och lov :) Efter den klådan så var hon mer än välkommen!

För oss var det en otrolig vinst att få bära henne till vecka 37, trots alla graviditetsbekymmer!

Det här är vå nya blogg om våra 2 trollungar och vårt liv som familjen Svensson Bergström, Engdahl.
- tror ni jag längtar efter att gifta mig ;)?!

K.