Familjen Svensson Bergström, Engdahl....;): Syskonkärlek!

Minna föddes natten mellan onsdagen och torsdagen (5-6/10), de 2 första dagarna tog Henrik pappaledigt på Melvin. Innan ytterligare 10 pappa dagar väntade. Redan den 7 oktober var vi på Algutsrums markand, en stor tradition för mig som är uppvuxen där :). Vi hade så mysigt i nästan 3 veckor. Melvin fick vara sina 15 timmar per vecka på dagis. Vi tyckte de var nyttigt för honom att få träffa sina vänner och leka av sig.
Veckorna var ganska fyllda med besök från nära och kära som ville komma och gratulera oss :)
Vi hann även med att åka till Gammelfarmor och gammelfarfar i Landskrona under de första 2 veckorna, vi passade även på att byta bil i Lund. :)

Minna vägde som ni vet 4 kg när hon kom, men tyvärr tappade hon ganska fort i vikt. Vilket innebar att redan efter 2 levnadsdagar fick vi ge henne tillägg. I och med att vi med Melvin tillbringade så oerhört lång tid på sjukhuset kändes det viktigt för mig att komma hem fort, och de gjorde vi. Den 6 oktober klockan 15.30 åkte vi hem med vår nya familjemedlem. Vilket gjorde att vi fick åka in redan den 8 oktober och väga Minna på sjukhuset. Hon hade då redan tappat 10% av sin födelsevikt, vilket gjorde personalen oroliga, vi fick då höra; - Att hon får absolut inte gå ner mer...
Nehe, tänkte jag då, går jorden under då? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kände mig ganska hjälplös. Så de var bara hem och fortsätta med amning och ersättning. Vi fick gå på några extra kontroller på BVC för att hålla koll på hennes vikt.

Innan Minna kom hade jag svårt att bestämma om jag tyckte amningen var viktigt, med Melvin kändes de oerhört viktigt och var en stor sorg att jag aldrig lyckades. Men denna gången kände jag inte så, trodde jag....När jag började förstå att de inte skulle gå denna gången heller blev jag knäckt, för jag ville. Det kändes som en större förlust än jag anande. Samtidigt kände jag att jag inte orkade vända mig själv ut och in för att få det att funka. Jag fick även denna gången se fördelen med att andra, främst Henrik kunde hjälpa till att mata osv. Jag bestämde mig för att kämpa i alla fall i 2 månader, för att hon skulle få i sig den viktigaste mjölken, jag klarade det! Vid 8-9 veckors ålder gav jag upp, jag tyckte de var jobbigt att amma och efter 5 minuter behövde man ändå värma en flaska. Melvin är uppvuxen på flaska å mår som en prins, så de är jag inte orolig för.

När Henke skulle började jobba igen, hann han knappt hemifrån förens de körde ihop sig. Minna blev hungrig samtidigt som jag skulle hämta Melvin på dagis, så jag ringde Henke å sa att han fick komma hem för jag inte klarade av de här ;) Han bara skrattade :)

När Melvin och jag sedan skulle äta våra första måltider slog de aldrig fel att Minna skulle äta samtidigt, så Melvin och Minna åt, sen fick jag sitta ensam och äta :) Men de är väl så de ska vara när man är 2 barns mamma.

Melvin har varit så otroligt duktigt med Minna redan från första dagen, jag har aldrig behövt vara orolig för att han bara ska lyfta upp henne eller något. Han har låtit henne sitta i fred om hon sovit osv. Svartsjuka har vi knappt märkt av någon. De har varit någon enstaka gång om man haft Minna i famnen att han vill sitta i ens knä och då har vi låtit honom bestämma, om hon inte ätit eller så.