Familjen Svensson Bergström, Engdahl....;): Minna bestämde sig för att komma ut...

De sista veckorna av graviditeten var fruktansvärda, den klåda som jag hade. Jag mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt tillslut att jag bara grät, jag tänkte ofta; tänk om ngn hade sagt till mig att jag skulle leva resten av livet med den här klådan, jag hade inte överlevt. Därför blev längtan efter att "liten" skulle komma ut, ja de var så vi kallade henne. Jag som hade längtat så efter att få gå en full graviditet, fick äta upp de med råge, jag ville inget hellre än att hon skulle komma ut, och det var NU. Så kände jag i flera, flera veckor då inga mediciner mot klådan ville hjälpa.

I och med att Melvin föddes i vecka 23 sa jag alltid att jag skulle ha resväskan+bb väskan packa från vecka 22, så blev det aldrig. Men när vi började närma oss vecka 35-36 började jag packa den lite lätt. Kvällen den 5 oktober packade vi om väskan och la ner de vi verkligen behövde, och tur var väl det, några timmar senare satte det igång.

Jag trodde att jag skulle känna igen när allt startade, att jag skulle förstå. Men det gjorde jag inte.
Henrik jobbade morgon denna veckan, vilket gjorde att han var jättetrött, han hade varit uppe sen 04.40. Han somnade som en stock på kvällen, men jag kunde inte somna, jag hade så ont. Jag var helt övertygad om att det var förvärkar. Jag kunde varken sitta, stå eller ligga, fick stötta mig mot väggen och garderoberna i sovrummet. Jag hade haft de nästan likadant kvällen innan, kanske inte fullt så mycket. Jag kommer ihåg känslan jag hade inom mig att jag kände att om Henrik inte ser att jag behöver honom nu, hu
r ska han då kunna stötta mig när de är dags att föda. Jag berättade de för Henrik som då var väldigt inställd på att åka å jobba näst kommande dag å behövde sina timmars sömn, men när han förstod hur ont jag hade var han där vid min sida, precis som jag önskade. Jag kunde verkligen inte avgöra om de hade satt igång eller inte, så jag bad Henrik lite fint googla på förvärkar, efter en stund kom vi fram till att de borde vara mer än förvärkar.

Så jag ringer in till förlossningen och berättar att jag inte vet om de satt i gång eller ej, vi klockade värkarna här hemma och det var 4-5 minuter emellan dom. Barnmorskan säger att vi är välkomna in när vi känner oss redo, vill vi vänta ett par timmar så är det helt okej.
Vi bestämmer oss för att avvakta lite, men vi ringer ner Bosse och Lisbeth som då ska få ta hand om Melvin. Så klockan 23.30 ringer Henrik dom och säger att vi ska åka in en sväng till förlossningen, vi båda trodde då att vi skulle åka hem igen. Vi säger att dom kan ta det lugnt och göra sig klara och komma ner lite sakta.
När vi tidigare under graviditeten pratat om hur jag vill ha förlossningen, hade jag nämnt att jag gärna badade hemma, för att dra ner på timmarna på sjukhuset. Så Henrik frågade mig så fint om jag ville göra det? Men jag hade så ont, så de var inte möjligt.
Vi åkte in till sjukhuset och blir inskrivna 01.20, 02.00 är hon född.

Vi var båda så inställda på att de skulle säga att vi fick åka hem och komma tillbaka om ett par dagar, vilket jag absolut inte ville. Men när dom kollar så är jag 8 cm öppen, så de var bara att tuta å köra!
Barnmorskan han inte skriva i någon journal.
Det som jag hade till min hjälp var Henriks stöttning och lustgasen. Jag klarade inte att ha någon mask, så fick istället ett munstycke.

Jag minns hur jag med Melvin endast behövde krysta ett par gånger så var han ute, å på något sätt trodde jag att de skulle bli likadant denna gången. Så efter att jag krystat ett par gånger säger jag till sköterskorna, ska den inte komma ut snart, och dom berättar för mig att jag bara börjat.

När hon kom ut var navelsträngen så kort så dom fick lägga henne ner på nedre delen av min mage.
Henrik fick denna gången klippa navelsträngen.

Minna vägde 4000 gram, var 53 cm lång.

Det var sån lycka att få hålla sitt barn i samma stund som det fötts.

Jag vill tacka Henrik som var ett sånt otroligt stöd för mig, han stöttade och peppade mig så bra! Utan dig hade de inte gått, hela graviditeten igenom, du har varit ett stort stöd i illamåendet, i kliandet och framför allt under förlossningen!